Det känns just nu som familjen sknuffas ut för ett stup och vi vet inte var , hur , när och hur hårt vi kommer falla . Min make kom hem i går och berätta att på grund av det inte finns något jobb för honom har han fått gå. Efter 25 år på samma ställe står vi förvirrade , förtvivlade och maktlösa . Inget jobb att gå till . Jag som är sjuk pensionär . 2 underbara ungar . Han får vissligen lön några månader men sen då.!!??
Han kan inte sova , jag försöker sova lite grann om än sönderhackad natt.
Ord som han fick på vägen " Vi tänker på dig och familjen och lider."
Lider ja det gör vi . Men vi måste ta oss igenom detta . Men allt har inte landat än. Gråter när han inte ser . man är ju så orolig . Att få jobb när man är 51 år är svårt nog ännu mer svårt när det knappt finns jobb att tillgå.
Hoppas , önskar att allt ordnar sig snart . Bara han får ett jobb.